Trött och sliten som man är efter en dag med ganska krävande klasser hör jag maken komma in genom dörren. Lits snäsigt undrar jag varför han är så sen...Då halar han fram den här vackra buketten eftersom det är 20 år sedan vi förlovade oss! Undrens tid är inte förbi;-)
Jag är lyckligt lottad.
/Musse
1 kommentar:
Ja du är lycklig du, här får man inga blommor...
L
Skicka en kommentar